Kapitel 1

En stjärna, liten som en prick,

försvann i natten, försvann ett tag.

Över himmeln den vandrade, gick –

ingen önska’ att den stanna” ett slag.

 

 

 

Prolog

Det var tyst utanför staden Maltegrad den kvällen innan måndagen.

Alltför tyst. Utanför var skriken från de förtvivlade människorna och gråten från de vettskrämda barnen, som inte visste vad som höll på hända, som bortblåsta. Det enda som hördes nu var vindens sus när den träffade trädkronornas mörkgröna löv. Trädkronorna gungade häftigt och viskade små viskningar ut i natten. Bladen på marken virvlade runt i små perfekta ringar. Det kyliga och svarta mörkret hotade med sina mörka ögon att svälja varendaste liten stjärna på himlen.

Den traditionella festligheten som brukade äga rum på kvällarna innan måndagen, varje år i början på andra veckan i september, uppe på Maltegrads högsta klippa, Malteklint, under stjärnorna och vara till gryningen för att hedra trollkarlen Osseus fick ett hastigt slut. Det var något riktigt fel som stod på den natten, människorna fruktade den. De sprang nedåt klippan, rädda för att slukas med vinden och skriken lät som ekon ut i natten. Deras andedräkt lämnade ifrån sig ett töcken av rök i den kalla luften. Människorna irrade runt som tokar som inte visste sitt syfte. Barn som inte var i sin mors armar höll nästan på att bli ihjältrampade av de vuxna. Kaoset var överallt i luften. På ett ögonblick fylldes stigarna nedanför kullen med folk och lika fort övergavs de. Stigarna lämnades ensamma för sina öden i den fortfarande så unga natten. Någonting stort höll på hända.

Som en iskall slöja svepte kylan runt byn och skonade ingen som kom i dess väg. Människorna flydde in i sina hus och slängde igen dörrarna efter sig. De måste trott att hela världen hade blivit konstig, för de kastade små förstulna blickar upp mot himlen innan de slängde igen dörren. Träden bugade sig med ovilja för vinden, som med sina kraftiga armar omslöt dem med nästan otäck kraft. Vinden viskade ett namn och löven bildade ett ansikte med vit, nästan tom blick.

 

Inte alls långt därifrån satt familjen Seved. De tre barnen satt rädda kring sin havande moders fötter. Fadern tittade ut i den kyliga natten och suckade tungt. Över himlen bredde sig ett vitt sken, som fick natten att se ut som dagen.

Det rådde inga tvivel på att hon var tillbaka. Hon som så många gånger hade förbannat familjerna och människorna i byn och Gudarna ska veta att hennes förbannelser slog in. Hon försvann med ett sken i natten för längesedan och kom tillbaka med ett liknande sken. Det hon ville var självklart, att alla skulle lida precis som hon hade gjort. Och hon ville ha sin hämnd för allt de gjort henne under hela hennes liv.

Skenet över himlen lyste allt klarare när det närmade sig sitt huvudmål. Fadern gick bort från fönstret och tittade länge på sina barn och sin hustru. Han suckade djupt och såg menande på dem alla.

”Ungar”, sade han och suckade igen, ”gå upp på ert rum och kom inte ner förrän jag säger till, är det förstått?”

De nickade och sprang lydigt upp på rummet.

Mannen stod och andades lugnt ett litet tag, för att samla tankarna.

”Det är snart över ska du se”, lovade han sin hustru och hjälpte henne på fötter ur stolen.

”Jag är rädd och jag undrar bara hur detta ska sluta, Athém”, sade hon och pustade bekymrat.

”Det är säkert ingenting, det kommer att gå bra ska du se, min kära”, sade Athém beskyddande.

De två vuxna stod och lutade sig mot varandra och undrade vad i herrens namn det var som höll på att hända. Det var som att himlen fått eld i baken och skrek för hjälp. Allting blev som omvänt, natten blev till dag, fåglarna kvittrade uppe i träden och korna gick omkring och råmade sömnigt. Kosmos hade helt enkelt blivit underlig.

Ett ljud från övervåningen där barnen befann sig, ljöd som ett eko genom husets alla väggar. Ett gnissel och ett brak.

Små kvävda skrik som hos en mus och sedan tystnad igen.

Athém Seved sprang fort som åskslaget upp på övervåningen och tittade inte tillbaka, inte ens för att se om hans hustru hade klarat sig när han oväntat hade släppt henne från sitt fasta grepp. Han skrek till av fasa och ropade till hustrun att komma upp. Hon hasade sig uppför trappan i snigelfart och fann sin gubbe stående nära pojkarnas sängar med ögonen fylld av tomhet och rädsla. Han kunde inte begripa att detta hände. Något så hemskt och fruktansvärt. Nedför hans kalla kinder rann tårarna, som värmde. En evighet rann förbi utan att han visste vad han skulle göra. Han bara stod still på samma kalla fläck.

Tårarnas bittra smak på tungan fick honom att komma tillbaka till verkligheten och inse att barnen verkligen var borta. Fönsterluckorna var öppna på glänt och gnisslade klagande. Han förstod först då vad som hänt och kände att han fick svårt att andas. Han förstod vem som tagit dem ifrån honom. Han förstod nu varför hon tog dem.

”Må gudarna förbanna dig, Elenia”, skrek han och bröt ihop på golvet nästintill sin hustrus fötter. Hon sjönk ihop ner på golvet bredvid honom och sade tröstande ord, trots att hon själv var för ledsen för att kunna tänka klart.

Ett skratt hördes i natten, som fick människorna att fästa sina blickar på himlen och se på när skenet över himlen blev till en liten blinkande stjärna och sedan försvann ut i tomheten.

 

 

 

 

Del 1

Flera generationer senare

I sin varma säng han stilla sov

Drömma om henne fick han lov

 

 

 

Vita häxan

 

Inne i det röda huset, uppe på kullen Åsen i Maltegrad, låg Galder Seved i sin varma säng och tittade upp på sin far. Han log varmt och hans ögon log också. Pojkens far, Mithrid, stoppade honom just till sängs för dagen och skulle just till att släcka lampan när Galder bad honom att berätta en saga … igen.
”Pappa”, sade Galder, ”berätta en till saga för mig, snälla.”
Mithrid granskade honom med spelat tvivel och sade sedan:
”Men, har jag inte berättat tillräckligt med sagor för dig, räcker det inte nu, min son?”
”Men pappa”, sade Galder med klagande stämma, ”om du inte berättar sagor för mig hur annars ska jag lära mig om livet och dess mysterier och du vet ju hur mycket jag älskar dina sagor.”
Galder tittade tiggande på Mithrid.
”Fint, om du önskar det. Du är stor nu, därför klarar du nog av att höra om den vita häxans förbannelse.”
”Vita häxans förbannelse, men pappa, är den otäck, för den låter jätteotäck”, sade Galder och rös. ”Du vet ju att jag avskyr läskiga berättelser, jag tycker mer om sagor med lyckliga slut.”
”Nej, nej du”, sade Mithrid. ”Du kommer inte undan. Det är ingen saga, det är släktens historia och det är dags för dig att lära känna den här släktens historia. Du är så pass stor, att du borde klara av en sådan historia. Du är väl inte mörkrädd fortfarande?”
Galder grimaserade ogillande.
”Nej, jag skojar bara, se inte så allvarlig ut. När dina småbröder Bill och Leas blir lika gamla som du, ska de också få höra historien om den vita häxan.” Mithrid log varmt med sina snälla ögon. ”Låt se nu, var ska jag börja min berättelse?”, han funderade ett tag, men inte alltför länge: ”Häxan vid namn Elenia var havande med sitt fjärde barn”, berättade Mithrid. ”Hon älskade sina barn högt, mer än hon älskade livet självt. Det hon älskade mest av allt att se på, var månen, havet och stjärnorna, därför döptes hennes barn till Måne, Hav och Stjärna. Hon var mycket lycklig med sina barn, ska du veta, hon glömde bort den grymma värld hon levde i, världen som hade stött bort henne på grund av hennes krafter. Men den lyckan varade inte länge, för någonting hade gått fruktansvärt fel. Hennes tre barn hade blivit sjuka. Stackars Elenia visste inte vad hon skulle göra, även om hon var en häxa, kanske världens mäktigaste häxa, för den delen, rådde hon inte över detta. Hon förvandlades till världens olyckligaste kvinna när hennes tre äldsta barn dog i sina sängar en kall vinterkväll. Hon försökte få liv i dem, men deras öden var något helt annat. Även om hon senare födde sitt fjärde barn, som döptes till Engelbrekt, så svor kvinnan över alla som kom i hennes väg. Hon både älskade och hatade sin Engelbrekt, för han påminde henne så mycket om sin barndom. Han liknade alltför mycket någon som hon hatade mest av alla i hela vida världen. Så, för var dag som gick började hon bli gammal och grå, hennes hjärta förvandlades till vit is och hennes sorg åt henne inifrån.”
”Vänta”, bad Galder, ”vet man nu vad som orsakade barnens död?”
”Nej, det var en ovanlig sjukdom. Hursomhelst, hon reste till världens olika länder, för att söka tröst hos världens olika människoslag. Hon försökte hitta sina jämlikar, sägs det. Men då hon till slut inte hittade några och då hon inte kunde resa längre än dit hon kom, hittade hon ett land där hon kunde få vara ifred med sitt kvarlevande barn.”
Mithrid granskade återigen Galder, som visserligen hade sjunkit mer och mer ner i täcket. Det enda som syntes av honom var hans huvud och det svarta håret.
”Hon kom tillbaka hit till Maltegrad, där hon kom ifrån”, fortsatte Mithrid sedan. ”När hon förbannade familjerna, ska Gudarna veta, att hon inte bara förbannade vår familj, men även andra lika oskyldiga familjer runtomkring sig. Hon hämnades för sin grymma barndom. Hon tog människors barn. Hon tog ifrån barnen deras barndom, såsom deras fäder hade tagit hennes barndom ifrån henne. Kvinnan ville att alla skulle lida precis som hon gjorde. Hon stannade dock inte länge i Maltegrad, utan reste igen, och hon var borta under en lång tid. Folk hade börjat hoppas på att hon aldrig skulle återvända mer.”
”Vet du vad stället hon för barnen till heter, Galder?” frågade Mithrid helt plötsligt.
”Nej, pappa, berätta.”
”Hon för dem till Séon, enligt sägnerna bor där alver, människor, kentaurer, dvärgar, jättar och andra varelser sedan tidernas begynnelse. Alver, dvärgar, kentaurer och jättar är utdöda sedan länge här i landet Isykaal. De överlevde inte kriget för många tusen år sedan. Det var samma krig som trollkarlen Osseus utkämpade”, berättade han. ”Ingen vanlig människa kan hitta landet, för att det är mer som en ö och det flyttar på sig hela tiden, såvida man inte har skarpa ögon som en falks.”
Galder rös under sitt varma täcke.
”Hon har tagit många barn genom åren. Det värsta med hennes hämnd är, att urbefolkningen i Séon är väldigt skygga av sig, så de förlorade barnen var tvungna att klara sig själva.”
”Vad har hänt med dessa barn då, pappa, var är de någonstans nu?”
”De är förmodligen döda allihop, allt detta hände för mycket länge sen. Men, låt oss nu återgå till berättelsen om själva Elenia. Folk trodde verkligen att hon aldrig skulle återvända mer, men det gjorde hon. Och hon slutar aldrig att komma tillbaka förrän hon hittar tre pojkar som mäter sig med barnen hon har förlorat. Hon har evigt liv. Tre pojkar från just detta hus var bland hennes första offer.”
”Vilka var de?”, ville Galder veta.
”De min son, var din farfarsfar Athéms tre äldsta barn. Hennes hjärta glödde av hämndens begär den natten, allt hon tänkte på var sin vendetta. Skenet över himlen den natten var ingenting som man någonsin hade sett på maken till förut. Men, där får den berättelsen sluta, jag kan berätta mer en annan gång. Det finns nog ingen risk att hon kommer tillbaka, fast man borde nog ändå vara försiktig.”
Mithrid tittade på Galder med forskande ögon.
”Vet du vad, nu ska du sova, det är nog med sagor för dig ikväll”, sade han och klappade Galder på skuldran. ”Du ska ju fira din sextonårs dag imorgon, därför är det bäst att du är utvilad nog.”
Mithrid ställde sig upp från sängkanten och gick mot dörren.
”Pappa”, viskade Galder med sin röst, som kvävdes av täcket. ”God natt.”
Lampan släcktes och Galder föll in i en orolig sömn.

Mot midnatt drömde Galder hemska mardrömmar, mörkare än natten. Han drömde om den vita häxan och hennes iskalla blick: Rummet löstes upp och han befann sig i en värld, där natten var lika ljus som dagen. Utanför hördes vinden, som blåste kraftigt och argt. Tiden stod still och höll andan i den kalla, men ljusa natten. Galder gick nedför en trappa, som liknade trappan i huset hemma på Åsen. Ett bländande ljus kom emot honom med väldig fart och ett skratt, elakt som självaste ondskan, ljöd genom skyn. Han stod på sista trappsteget och tittade ner på tre ungdomar som satt och skakade av rädsla kring mammans fötter. Den äldsta var ett par år äldre än han själv. Han gick några steg och försökte nå dem, men just som han sträckte ut sin hand rycktes han bort därifrån. Han sögs baklänges genom tid och rum. Ögonen sved när han märkte att han befann sig i ett mörkt rum med varken fönster eller möbler, bara kal, svart vägg. Lukten av stark urin träffade honom likt en våg. I ett av hörnen satt en liten flicka och skakade av idel köld. Hennes hår var långt, stripigt och dolde ansiktet. Ögonen glänste som små ljus i mörkret. Hon vaggade överkroppen fram och tillbaka. Flera gånger slöt hon ögonen och ryckte till, när hon märkte att hon höll på att somna gav hon sig själv en örfil på kinden.
”Du får inte somna”, sade hon med låg röst till sig själv. ”De kommer, de kommer, och då får du inte ligga och sova. Du vill väl inte att de ska göra dig illa igen? Nej, aldrig i livet, de ska aldrig, aldrig mer få göra mig illa. Så fort de kommer biter jag dem allihop och då kan jag smita ut genom dörren. Ja, så får jag nog göra.”
”Vilka kommer”, frågade Galder, men han fick inget svar och det förväntade han sig inte heller, men han försökte ändå en gång till: ”Vilka kommer och varför gör dem dig illa?”
Flickan stirrade rakt på honom med sina mörka ögon, som om hon visste att han fanns i rummet och iakttog henne. En kall kåre längs ryggen fick honom att häftigt huttra till. Rummet blev med ens ännu kallare.
”Tyst, de kommer. Lyssna på fotstegen, de närmar sig.”
Hon kröp ihop ännu mer, rädslan speglades i hennes ögon.
”Vilka kom … ”
Han hann inte avsluta meningen för hon hyssjade honom. Han ryggade bakåt, oberedd på detta.
”K-an du höra mig?” stammade han förvirrat.
”Me ahnán le horen, ahnán le vêde, ge me ahnán l’eomé”, svarade hon frånvarande på ett främmande språk. >>Jag kan höra dig, kan se dig, och jag kan höra dig andas<<.
Han brydde sig inte om att få veta vad orden betydde.
”Vilka är det som kommer, och varför gör de dig illa?”
Hennes ansikte hårdnade och ögonen uttryckte nu ilska.
”Bry dig inte om det, du, och fråga inte mig mer om det”, fräste hon.
Tunga steg hördes utanför den tillslutna dörren. Nycklar rasslade nära nyckelhålet och tysta röster pratade med varandra utanför.
”Men, jag måste få veta vilka som är utanför dörren. Det är jätteviktigt.”
Han fick en kuslig känsla av att det faktiskt var viktigt. Han visste inte varför eller på vilket sätt, men han var tvungen att veta. Framför hans oskyldiga ögon växte hon i storlek och såg mäktig ut, ögonen brann av ilska och håret fladdrade utan vind.
”Jag sa, fråga mig inte om det mer!” skrek hon med förändrad röst. Nyckeln vreds om i låset, hon vände sig mot dörren och såg beslutsam ut.
”Elenia”, skrek en man med dov röst, ”titta inte på mig på det viset.”
Flickan tog ett språng framåt och bet mannen på armen, han gav henne en hård örfil på kinden. Hon föll ner på golvet och tittade ner i marken. På ett ögonblick hade hon krälat sig fram till hans ben och bitit honom oförskämt på högra benet.
Han jämrade sig av smärta på det iskalla golvet.
”Så behandlar du inte mig som har uppfostrat dig, din otacksamma unge!” skrek han, hans ansikte var högröd av vrede. ”Det är inte mitt fel att du är en häxa, ett missfoster. Jag gjorde det rätta som låste in dig, för vem vet vilken skada du annars skulle orsakat världen.”
En tår rann nedför hennes kind, föll ner på golvet och bildade en liten pöl. När hon fann styrka och det beslutsamma uttrycket kom tillbaka, sprang hon runt i rummet som en galen människa och bet varenda människa där, på armarna och på benen. Innan hon sprang ut genom dörren viskade hon i förbifarten:
”Spring, annars tar de dig också, spring.”
Galder insåg att det inte var till honom hon talade, det var till en liten pojke som stod i ett hörn och darrade av rädsla. Det fanns inga bitmärken på hans hud, varken på hans armar eller på benen.
”Elenia, förlåt mig. Det var aldrig min mening att göra dig illa, de fick mig att göra det. Jag är din bror, du måste förlåta mig”, tjöt den lille pojken.
Den lilla flickan, Elenia, vita häxan, stod några steg från öppningen och såg på sin lillebror.
”Det är försent, Athém, du lät dem bestämma över dig, du var för vek, jag vet det. Du kunde inte säga ifrån, du kunde ha försvarat mig, men istället stod du och såg på alla gånger som de skadade mig”, sade hon och tittade elakt på honom. ”En dag, lillebror, ska jag hämnas alla dagar som du har varit allas älskling och jag bara var ett missfoster som ingen brydde sig om, vänta du bara.”
Därmed försvann hon ut i vida världen.
Bilden av de tre barnen som tidigare satt runt mammans fötter kom tillbaka. Den här gången sprang de med väldig fart uppför trappan och välte nästan omkull Galder, där han stod på det nedersta trappsteget. Han följde efter dem till deras rum, de hade tydligen blivit tillsagda att stanna där. En lång stund gick utan att någonting hände inne i huset, men utanför blev det allt ljusare. Sedan utan förvarning öppnades fönsterluckorna med ett brak och barnen skrek till av fasa, men kvinnan förlamade dem med sin tomma blick. På undervåningen hördes ljud av ett par fötter som sprang. Närvaron snurrade fort, allting var skrämmande. De tre barnen, vilka Galder inte visste namnet på, slumrade till på golvet. Fötterna som sprang uppför trappan var fruktansvärt söliga på att komma upp, trots att stegen var kvicka. En strimma starkt, vitt ljus reste sig från golvet till taket, som om dödens anförare vore här för att föra de tre bröderna till sig. De tre bröderna svävade tyngdlöst i luften, deras små kroppar omslöts av ljusstrimman och försvann i tomma intet. Han med fötterna uppenbarade sig i dörröppningen just som strimman av ljus slöts igen och försvann tillsammans med barnen och häxan. Galder föll utmattat ner i en av sängarna och slöt ögonen hårt, hårt. Galder kände en sugande känsla i magen och märkte att han återigen sögs baklänges genom tid och rum. Han vaknade med ett ryck. Han befann sig i sitt varma rum, under sitt trygga täcke. Svetten rann ner längs hans panna och han mindes vagt vad han drömt om. Som han tittade ut märkte han, att det fortfarande var natt och mörkt ute.